Stoppafusket har tidigare i år skrivit en artikel om det polska bemanningsföretaget We can do som opererar på svensk arbetsmarknad. Företagets arbetare är inte anställda utan är kontrakterade på något som kallas Civil-law contract. Närmast kan väl vi beskriva det som frilanskontrakt eller uppdragskontrakt.
Det finns två typer av Civil-law contract i Polen. Det som We can do använder sig av är mandatkontrakt, umowa zlecenie. Ett mandatkontrakt används när arbetaren tillhandahåller en tjänst men det finns inget krav på ett specifikt resultat.
När en polsk arbetare har ett vanligt anställningsavtal har han skydd i Labour Code och tvister avgörs i arbetsdomstolen. Men en arbetare som är kontrakterad på mandatkontrakt, får ta en eventuell tvist med uppdragsgivaren i vanlig domstol.
Ett mandatkontrakt innebär också att arbetaren inte har rätt till övertidsersättning, ob-tillägg eller semesterersättning men det kan avtalas mellan de båda parterna. Arbetstider är inte heller reglerade.
Arbetarna kontrakterade på Civil-law contract rapporteras inte i årsredovisningar då de inte ses som anställda.
När det gäller mandatkontrakten ska sociala avgifter betalas av uppdragsgivaren. Det är ungefär så som det fungerar för en frilansjournalist som inte har egen firma (F-skatt) utan har A-skatt. Men i Polen går det att på laglig väg trixa till det och få ner de sociala avgifterna för arbetare på mandatkontrakt.
Om arbetaren är under 26 år och studerar och jobbar på lov behövs inga sociala avgifter betalas alls.
Man kan också få ner de sociala avgifterna om två kompisar som har var sitt företag samarbetar. Den ene företagarkompisen anställer arbetaren till polsk lagstadgad minimilön, som nu ligger på knappt 5 500 kronor i månader och betalar sociala avgifter/arbetsgivaravgifter på den lönen. Men det är inte på det företaget arbetaren jobbar. Arbetaren jobbar hos den andre företagarkompisen och då på mandatkontrakt. Den andre företagaren betalar då inga sociala avgifter alls på den ersättning som betalas ut till arbetaren. Det kan då bli så här att arbetaren tjänar kanske 10 000 kronor i månaden, men de sociala avgifter som betalas är bara på minimilönen.
Vad händer då när en polsk arbetare, på mandatkontrakt, skickas ut för att jobba i ett annat EU-land när reglerna ser ut som de gör i Polen? Huvudregeln inom EU är att sociala avgifter/arbetsgivaravgifter ska betalas i det land arbetaren jobbar. Det finns två undantag till huvudregeln, vilka jag inte ska redogöra för här, men grundförutsättningen för att undantag ska gälla är att arbetaren är anställd.
Då borde det väl vara klart att huvudregeln ska gälla, att när en polsk arbetare på mandatkontrakt jobbar i Sverige.
Men nej, så är det inte. Trots att arbetaren inte räknas som anställd i årsredovisningar, skriver Polen ut undantagspapper, A1-intyg för arbetaren, så att sociala avgifter betalas i Polen.
Vad Polen hittar på inom sitt territorium är Polens ensak, men när det här flyter ut över andra EU-länder är det inte okej, anser jag. Polen tolkar EU-regler som fan tolkar Bibeln.
Men vad jag tycker är en sak, frågan är vad EU tycker om det. Än har det inte varit prövat i EU-domstolen. Hög tid att någon potentat tar tag i det och får frågan utredd.
Anna-Lena Norberg
Detta är en blogg och åsikterna som framförs är bloggarens egna privata åsikter.